Många sa till mig när jag tvekade inför min flytt till Stockholm att en av stadens fördelar skulle vara ett ökat utbud av det mesta. Mitt konsumtions-jag gjorde några glädjehopp vid tanken på allt det fina som den skulle kunna lägga beslag på... inte tänkte jag då på att verkligen allt finns i större "utbud".
Utbudet innefattar nämligen även sånt som sällan beskådades i Umeå men här i Stockholm hör till vardagen och inte får någon att höppa glädjehopp. Jag stöter näsmligen nästan dagligen på olika former av utanförskap; uteliggare, tiggare, alkisar... på min väg till jobbet, på tvärbanan, utanför ICA, på stan och det slår mig att nästan ingen verkar reagera, inklusive jag själv. Det var inte detta som nämndes när jag skulle flytta hit, men nu när jag är här vet jag inte vad jag ska göra.
Idag köpte jag Situation Stockholm av en mycket vänlig herre utanför min ICA butik i Alvik. Kunde inte bara gå förbi med mina matkassar, så jag stannade upp och köpte en tidning men fick nästan dåligt samvete när jag inte hade jämna pengar utan väntade på växel på min hundralapp. Skulle jag ha sagt att han kunde behålla växeln? Eller hade det bara ökat avståndet mellan mig som har och han som tar emot... förmodligen hade han inte brytt sig utan bara blivit glad. Varför är det så mycket lättare att bara sätta in pengar på valfritt välgörenhetskonto, men när man står öga mot öga mot den som ska få välgörenhet så känns det obekvämt och nästan genant. Han önskade mig i alla fall "god jul" och vi växlade några ord om det kalla vädret och jag önskade honom "god jul" tillbaka. Jag hyser verkligen ingen tro om att mina 40 kr räddar honom eller världen. Känner inte att jag blir en bättre människa av att ha köpt tidningen, men jag hoppas att det för honom betyder att han också får äta sig mätt, köpa ett paket cigg eller rent utav kan betala hyran (om han nu har någonstans att bo).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar